.
Ni vet den där stunden
då livets verklighet kastar sin svarta skugga över en,
då man liksom vänds inåt.
Ja, precis i den stunden då man känner hur ensam man är,
egentligen.
Man förstår livets kortvarighet och ens egna obetydlighet.
Vänner finns faktiskt inte för evigt, inte heller familjen.
Man önskar att man vore fri från tankar, sådana tankar.
Detta är en stund jag aldrig hade klarat utan
Gud i mitt hjärta.
Nej, ack, det gör så ont ändå.
Livet är hårt^^ man har både medgångar och motgångar...men i längden blir det bara bättre
Vi alla kommer att gå bort en gång och det är bara att acceptera det. Men vi kan utnyttja tiden vi har på det mest fantastiska sätt vi kan och lämna och ta med oss minnen som aldrig kommer att glömas så länge man älskar och tror.Döden är inte slutet utan en fortsättning på en evigt lång väg som man själv får skapa och finna eller uppleva det man aldrig fick uppleva i vårat jordiska liv.
Anton har en bra kommentar =)
Sånna stunder är läskiga, men du är aldrig ensam!
