Häromdagen var jag ute på promenad, då var det varmt och jag var glad.
jag gick in i skogen och satt på en sten, såg på en å och tänkte på livet.
 "Då hörde jag något, som jag väl hade känt och sett verkningarna av, men aldrig förr hört: vinden. (..) Natten andades, natten levde, och så långt ut i det oändliga jag kunde se pulserade stjärnorna som hjärtan och fyllde tomrummet med våg på våg av vibrerande liv."  Såhär beskriver Karin Boye det i boken Kallocain. Som vi förövrigt just nu läser i skolan. Iallafall tycker jag att det stämmer precis. Man går samma runda till skolan varenda dag, men det är så sällan som man stannar upp och hör vinden, som man verkligen ser hur vacker naturen är. Hur alla färger passar så perfekt tillsammans. Vad mycket liv det finns utanför vårt mänskliga släkte. Man blir helt fascinerad när man väl gör det, detta har vår Gud gjort bra ;D