Jag skulle låna böcker idag
och när jag lämnade fram mitt bibliotekskort fick jag syn på
min barnsligt snea namnteckning.
Ibland vill jag bara tillbaka till tiden då Habo var stort och Jönköping var klistermärkernas paradis.
Till den tiden då man inte förstod, då man inte hade förlorat något.
Lycka var att springa barfota,
och sorg var att trampa på en spik.
Ibland saknar jag till och med min osociala tid på högstadiet, då mitt liv gick ut på att dagdrömma och läsa finurliga böcker. Det känns som om allt bara blir svårare och svårare, man måste hitta sig själv.
Men vart finns jag?