Jag förundras över hur olika vi människor är.
Ta en så enkel sak som när du åker buss hem från en jobbig dag i skolan.
Ok, den behöver inte ha varit jobbig, men oftast är man rätt trött ändå.
Iallafall är det jag behöver mest då utrymme.
Att bara få sitta på bussen,
lyssna på dess sagolika brummande
och
omväxlande kolla ut på naturen
och blunda.
Jag kan sitta och längta dit hela skoldagen, att bara få vara för mig själv någon minut,
utan några som helst krav. Det finns ju liksom inte så mycket annat att göra
än att sitta på en buss.
Men det finns en tjej från samma ställe som jag bor på,
hon sitter alltid med telefonluren fastklistrad mot örat.
Det spelar ingen roll om hon är påväg till
tandläkaren,
en kompis
eller hem.
Alltid sitter denna lilla tekniska manik till ro vid hennes lyssnarorgan.
Hon verkar inte alls ha något behov av lugn.
Jag förundras verkligen över hur olika vi människor är.