Kvinnan står och skådar sitt ansikte

i spegeln på toaletten i rummet på tredje våningen.

Mörka skuggor träder fram under ögonen som ett

resultat

av att inte räcka till. Att göra sitt bästa men inte räcka till.

Skuggor.

Kvinnan får syn på sin mun som

blir mindre för varje ord hon väljer att inte uttala,

för varje pik hon väljer att ta emot och svälja trots att det river som basillika.

Outtalad smärta.

Kvinnan skådar sina ögon som bara för någon dag sedan

log för att han i hennes djupaste förhoppningar tog med henne

ut mitt i natten och smekte hennes hår med ömhet. Han som sedan inte hörde av sig.

Han fick smeka hennes hår.

Kvinnan blinkar fram en tår och funderar på

hur livet kunde ta en sådan vändning,

en tvärnit i en vacker rondell.