Som ett löv som rivs
itu
av en traktor som långsamt
mosar jorden
mot lava
blev min resa till Egyptus.
Inte som jag
tänkt mig
och foten fastnade i min mors
mage och nu får jag klara mig
på det jag har kvar.

Inte undra på att böckernas världar känns så lockande.

Jag ristade ord i sanden 
och det var inte förrens jag läste dem
som jag insåg hur tanken nästintill kvävt mig.
Kletig mascara rann nedför kinden
och jag undrade om 
allt var
värt att förlora ett ben för.

För det svummlar tankar i min kropp nu
och
det finns knappt en värre känsla än att inte räcka till.