Mycket händer på samma gång och jag får små ryck ibland och bara skriker till. Häromdagen kramade jag om ungdomsledarna Frida & Maja innan de drog iväg på nya äventyr, och tårarna var inte långt borta. Idag gick jag ut från skolan efter en "vanlig" skoldag för sista gången. Sista gången och hela kroppen ryste till av förväntan. Jag är livrädd över att resa ifrån den tryggheten som ens familj och kompisar ger. Samtidigt ser jag fram emot det kommande året så mycket att jag bara vill spricka, jag ska verkligen till Tyskland och lära mig tyska som jag har velat i så många år.
Skräckblandadförtjusning kallas det va? Tjena, får rycket på mig själv snart!