Jag satt där på tåget och insåg att det bara regnade på ena sidan av vagnen. Killen rakt över lutade sig fram, ruffsade till sitt regn blöta hår och satte kepsen bakofram. Hans ögon fastnade för en tusendels sekund i mina. Jag kollade snabbt bort. Log. Han log. Det regnade bara på en sida av tåget. Han sökte ögonkontakt, ett leende av uppriktighet. Jag levde mig in i mina drömmar och musiken i mina öron hördes knappt på grund av regnet. Han kliade sig på näsan samtidigt som han ännu en gång sökte mina ögon. Han log med hela kroppen, innan han sträckte sig efter sin röda träningsväska, kollade på mig med glittrande ögon, gick ut, ställde sig på tå och kisade mot solen. Han försvann mer för varje andetag och snart var han för liten för mina ögon att uppfatta. Det regnar bara på ena sidan av tåget.