Vädret här är coolt, när jag kom hit var det högsommar och nu har det plötsligt blivit blåsig höst.

Dagen igår började med att minstingen hade födelsedagskalas. Åtta små förvirrade barn som seglar runt i huset. I alla fall är det lite kul, för man kan verkligen läsa ut hur folk kommer att bli senare i livet när de är så små som 3 år. Det var tjejen som hellre målade på en låda än lekte med de andra barnen. Det var tjejen som hela tiden försökte vara i centrum och när hon inte var det började hon lipa. Och så var det killen som lyckades med att bara sitta och se snygg ut. Ganska bra för att bara vara  3 bast måste jag påpeka.

När detta kalaset var över åkte jag in mot Düsseldorf med min laptop i väskan. Tanken var att sätta sig med datorn på Mc Donalds, där man visst kan få en timmes gratis surfande varje dag, och försöka få igång skype. Den första tanken som slog mig när jag steg av tåget på perongen var ”Elina, du har inte låst cykeln”. Eftersom det inte är min cykel, kände jag mig illa tvungen att åka tillbaka och låsa. Tåget gick om 20 minuter.. När dessa minuter väl hade gått satte jag mig på tåget och var relativt nervös över om min cykel stod kvar eller inte. Hade den konstiga killen som kollade lömskt på mig, manipulerat mig så att jag skulle glömma att låsa sa att han kunde stjäla? Frågorna var många! Tågresan gick fort tills tåget helt plötsligt stannade mitt ute i ingenstans och föraren gick och hämtade smågrus för att slänga på en spya.. ok!?  När jag väl kom fram till stationen där jag hade ställt cykeln kunde jag med lättnad se att cykeln stod kvar. Den konstiga killen måste ha haft en annan plan..

Då mådde jag bra igen, tills jag insåg att det var ytterligare 16 minuter innan nästa tåg kom. Den tågresan kröp sig fram kan jag lova! På Mc Donlads beställer jag en Mc Flurry och frågar hur internetet fungerar. Det visar sig att just den här Mc Donken inte hade något internet och att jag hade beställt min Mc Flurry i onödan..

Då sätter jag mig på tåget igen och försöker hitta till den Mc Donalds som jag tidigare cyklat till. Eftersom jag är bäst hittade jag dit på engång. Dock hände roligaste grejen på vägen dit. Tänk er en filmscen. Tjej, 18 år står och kollar på handdukar med hönsmotiv som eventuell present till sin mor när en man kommer emot henne och ser småbutter ut. Tjejen backar lite, för hon tror att man inte får taffsa så mycket på handdukarna som hon precis har gjort. Mannen ser helt plötsligt sjukt nervös ut och säger på tyska ” Ursäkta, det här är inget jag vanligtvis gör, men du såg så söt ut när du stod här vid handdukarna så jag undrar om vi kan växla telefonnummer”. Tjejen som är van vid att leka turist och låtsas att hon inte fattar ett ord tyska tittar förundrat på medan mannen drar upp sin telefon ur fickan och samtidigt tappar drygt tjugo småmynt på gatan, ”Ursäkta jag kommer från Sverige så jag kan inte så mycket tyska” säger hon och ler. Mannen tittar svettigt upp  medan fingrarna fortsätter att leta mynt. ” Men du pratar engelska eller?”. Tjejen nickar och tycker att hon är askul som är så elak. ”Vad bra, jo det var så här att jag tyckte du var söt när du stod här och kollade på handdukar med.... hönsmotiv. Så jag frågade om vi kunde byta nummer men det hela blev väldigt pinsamt eftersom halva min plånbok hamnade på gatan” Hahahahhahahaahahahaahha!

Jag lyckades i alla fall komma till Mc Donalds och koppla upp mig mot nätet tillslut efter att ha köpt ännu en Mc Flurry. När jag hade pratat med Cornelia och Jenny var hela min dag räddad och jag mådde bäst! (ska försöka fixa så jag kan ha skype i huset snaaaart!) Dock känner man sig lite väl lam när man sitter mitt inne i en snabbmatsresturang och pratar med en dator. Eftersom jag hade hörlurar på mig hörde jag inte heller hur högt jag pratade. Ganska högt tror jag för två killar a´la 15 år såg ganska roade ut, fast det kan ju också ha varit toalettpappret som jag la fram mitt på bordet efter jag hade pratat klart. Situationen kändes milt pinsam så jag sträckte på ryggen med den värdighet jag hade kvar och skyndade ut ur restaurangen.

På kvällen var jag barnvakt och tillbringade tiden framför en dubbad barnen i bullerbyn. Kul att alla barnen i filmen hade kvar sina namn förutom Anna, som fick heta Inga. Nästa lika konstigt som att Emil i Lönneberga heter Michel.

 
Här har ni min nyinköpta moderna nalle och snuttefilt! Kände att det behöves! höhö

Tjoheeeeeej! Och Lousie som åker till Italien idag, LYCKA TILL!