Jag har tänkt skriva en novell i flera veckor nu. Det har funnits som ett surrande bakom örat
"skriv skriv skriv". Men jag har ignorerat ljudet precis som jag ignorerar allt annat. Men min
farmor kom fram till min hängmatta en dag, sjöng en sång om vackra dalar, lämnade en
tidning och gick. Det var tidningen som fascinerade mig. På sidan femtiotre stod det om
människor som åker iväg till andra sidan av trädgården för att suga in luften där den är så
mycket bättre och "skriva skriva skriva". Tro om inte att jag åkte till rosor och tussilago där jag
kunde lugna hjärtat och lätta på den stora skrivabstinensen som fortfarande sticker mig i handleden.

Det som gjorde det hela lite jobbigt var att jag inte hade en susning om vad det var meningen
att jag skulle skriva om. Skulle jag skriva om pojken som sitter och dinglar med benen framför
näthinnan på mig från afton till gryning. Han som bjuder upp mig till dans mitt på gatan samtidigt
som trafikljuset slår om från blått till guld och puls. Han som har en förmåga att förstöra min
andningsförmåga genom en blick och han som ilar genom min kropp när min axel nuddar hans.
Borde jag ha fortsatt i all evighet och låtsats att det var bra så, utan att nämna att han ibland går sin
väg utan att slicka sig runt munnen och le samtidigt som han snurrar runt. Att han ibland inte bryr
sig om att skicka fåglar på posten under flertalet dagar. Borde jag ha struntat i att nämna att han
har all makt, att jag slängs med när han vill och ligger och ruttnar när han går.

Antagligen borde jag inte ha nämnt honom alls för han existerar inte för någonannan än mig. Istället
hade det varit smidigare att förklara om henne, hon som ska kallas min andra vinge. Hon som säger
att hon inte skulle klara av att se världen utan mig men som samtidigt blåser iväg mig lätt som en rosa
ballong i fin kontrast med den grå himlen. Hon lyssnar på mina stora suckar och säger att hon förstår,
men som tar den största sucken av alla och välter omkull mig.

Egentligen borde jag inte skriva ett ord om någon om dem, om de människor som har mina ben tillgängliga
för sina egna behov. Det skulle få mig att framställas som svag, som om jag går med på att användas
då det dem passar för att sedan läggas i garderoben tills dagen jag behagar igen. Hur mycket jag än
skulle försöka förklara skulle innebörden bara bli fel.

Istället skulle jag kunna skriva om min resa till månen. Om hur svårt det var att ta sig fram och om hur
mitt finger frös till is gång på gång. Om hur nära jag var att lägga mig bredvid björnen i dess ide och
vakna när löven hade återvänt till dess ursprung. Men att jag kände våren växa i mig redan innan det
var meningen att den skulle komma. En storm kom och förde mig på rätt väg och tillslut kände jag
äntligen doften. Än idag är björnen lockande, men jag känner det spira och vet att jag en dag
kommer att nå målet med min resa. Månen.

Kanske borde jag ha skrivit om något helt annat eller kanske inte skrivit alls. Men med kniven
mot handleden kände jag att det var bäst att sätta känslor till ord och låta någon förstå de taffata
meningarna. Kanske borde jag ha lyssnat mer på sången min farmor framförde och ignorerat
tidningen precis som jag har ignorerat allt annat som tyder på att jag borde skriva. Men innerst
inne tror jag att denna novell som inte handlar om något som går att sätta fingret på är precis lika
viktig för mig som för min farmor.